Pilgrim Medelpad Jämtland -

S:t Olof

S:t Olof och pilgrimer i hans fotspår

För nästan tusen år sedan utkämpades en blodig och ojämn strid vid Stiklastad i Norge, vars efterspel kom att innebära stora förändringar samhället och för människorna i mellersta Skandinavien. Förutom att slaget födde ett av tidernas mest älskade helgon i Norden kom det även att stärka inledningen till ett samhällsbygge på kristen grund istället för det som byggts på asatro.

Samhället förändrades. Vi skulle gå från ett samhälle med små stater styrda av lokala hövdingar, där grundvalen utgjordes av ätter och fami1jer, till samhälle som hade sin grund i en sammanhållen stat med en kung. Samhällsförändringen, som i huvudsak genomfördes av kungen och stormännen, tog lång tid och var i många fall smärtsam för de vanliga människorna. Man räknar grovt med att förvandlingen tog cirka 500 år. Ännu på 1300-talet levde människorna i en del av våra trakter enligt äldre förkristna seder och bruk.

Kristen vikingakonung

Den kristne vikingakonungen Olof Haraldsson var son till Harald Grenske och gift med Olof Skötkonungs dotter Astrid. Redan tidigt reste han vida omkring, besökte Östersjöländerna och England, antog kristendomen i Normandiet och lät döpa sig i Rouen 1013. Vid hemkomsten efter slaget i Nasja 3 april 1015 blev han norsk kung. Han skapade ett enväldigt kungadöme och grundlade bland annat den norska kyrkorätten.

Försöken att kristna och samla det norska riket under en kung stötte dock på starkt motstånd. Vid sammanstötningar i Helger 1028 tvingades han lämna landet och flydde via Sverige till Ryssland. Efter två år i landsflykt i Ryssland återvände Olof till Norge för att återta kungatronen. 29 juli 1030 drabbade han vid Stiklastad samman med flera av de norska stormännen och en stor bondearmé. Kungens har här var dock underlägsen i antal, hans ”skjöldborg” blev bruten och Olof stupade med tre sår, i halsen, i livet och i vänster knä.

Efter kampen förde bonden på gården Stiklastad liket till Nidaros och gömde det i en sandbacke vid älvstranden.

Omedelbart efter det att kungen dött började under och mirakler ske. Olofs baneman Tore Hunds sår läkte ihop när kungens blod rann över hans hud. Jostein den blinde återfick synen när hans ögon kom i beröring med det vatten som den döde kungen hade tvättats med. Ryktena om miraklerna och de järtecken som skett i samband med Olofs död spreds snabbt . Många började betrakta kung Olof som en helig man. Ett år och fem dagar efter slaget grävdes kistan med Olofs kropp upp. Så här beskriver Snorre Sturluson händelsen: ”Kistan hade då åter kommit upp ur jorden och den var frisk som om den hade varit nyhyvlad.Biskop Grimkel gick dit där man hade öppnat kung Olavs kista. Där var en ljuvlig doft. Biskopen blottade kungens huvud och hans ansikte hade inte förändrats. Kinderna var röda som om han just hade somnat. De män som hade sett kung Olav då ban stupat såg en stor skillnad, eftersom hans hår och naglar hade vuxit, nästan som om han hade levt här i världen hela tiden sedan han stupade.”

Bot för sjukdomar

Biskop Grimkel heligförklarade kung Olof. Hans kropp placerades i en silverkista och fördes till Clemenskyrkan i Nidaros där den sveptes i silke och sattes över högaltaret. Snart började människor vallfärda till hans grav i bön om bot för sina sjukdomar. I sandsluttningen vid Nidälven, där kungen tidigare varit begravd, sprang det fram en källa. Här byggdes ett kapell till Olofs ära.

Olof fick status som norskt nationalhelgon och som Norges evige kung – Rex perpetuum Norwegiae. Olof den Helige blev snabbt ett älskat helgon med ett otal tillägnade kyrkor, festdagar med mera i Norden och Europa. Helige Olofs grav i Nidaros var tillsammans med Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela ett av de viktigaste vallfärdsmålen för europeiska pilgrimer under hela medeltiden. Redan cirka 1070 nämner Adam av Bremen i sin krönika att Nidaros var ett betydelsefullt och välbesökt pilgrimsmål.

Efter reformationen i slutet av 1530-talet fortsatte människor, trots förbud, att vallfärda tillhans grav. Detta upphörde dock i samband med att svenskarna skändade och förseglade graven under det nordiska sjuårskriget; på 1560-talet.

Att människor under medeltid besökte Nidarosdomen och andra platser med helgon har flera förklaringar. Det hör dels ihop med vördandet av helgon (ej tillbedjan!) inom katolska kyrkan, dels med botgöring och tacksägelse. Att besöka en helig plats kunde ge avlat, (vilket inte är detsamma som syndernas förlåtelse utan ett efterskänkande av tidsbunden botgöring) och minska den reningstid som ”skärselden” innebär. Pilgrimsvandringar gjordes i syfte att söka förbön mot sjukdomar eller för att sona ett brott man begått. Vandringarna uppmuntrades ibland av kyrkan (men inte alltid!) och även av kungen.

Gästfrihet en from handling

Ett besök i en helgad kyrka i pilgrimssyfte kunde ge upp till 40 dagars avlat, det vill säga 40 dagars avkortad botgöringstid efter att man ångrat sina synder och biktat. Allmosor och gåvor, till exempel ekonomiska bidrag till brobyggen och själastugor, och gästfrihet mot de vandrande betraktades som fromma handlingar som gav givaren avlat. Kungen hade ansvar för att pilgrimernas färd var trygg och att de välbehållna nådde målet.

I äldre norska lagtexter står det om underhåll av huvudvägarna inom riket. Pilgrimsvandringen gjordes i huvudsak på dessa vägar. Det berodde på att de var knutna till gårdar och byar där pilgrimerna kunde få mat och hus­rum under färden. De risker det innebar att färdas ensam, bland annat för att möta rövare och vilda djur, var också mindre på huvudvägarna. På de sträckor där lederna gick genom glest befolkade bygder uppfördes rast­ och vilstugor, själahus.

Pilgrimsfärden var ett stort företag som tog lång tid att genomföra. Innan vandringen påbörjades utfärdade den lokale prästen eller någon annan officiell person (fogde eller länsman) ett pilgrimspass så att inte pilgrimen riskerade att bli tagen för tiggeri och lösdriveri. När pilgrimen och dennes utrustning hade välsignats kunde färden starta. Den gjordes per båt, till fots eller med häst, på slingriga vägar, genom skogar, över myrar och berg, ibland genom bebyggelse och öppna landskap. Väl framme vid målet kunde pilgrimen köpa ett liter salvekrus fyllt med heligt vatten eller ett litet bly­märke som bevis på att han eller hon klarat färden.

Pilgrimstraditionen och -vandringarna har avsatt spår vi fortfarande kan uppleva. Det kan röra sig om minnen, lämningar och platser längs de vägar pilgrimerna vandrade eller sägner och berättelser kring S:t Olof och pilgrimerna. De mest kända spåren är de heliga källorna – pilgrimskällor,  S:t Olofs-, eller Birgittakällor – vilkas vatten sägs ha botande kraft. Andra lämningar som förknippas med pilgrimsvandringarna, och med den helige Olof, är grunder efter vilstugor, offerkast, kyrkor, skulpturer med mera.


Text, tidigare i sidopanelen:

 
Det var i början av juli år 1030 som den avsatte dansk-norske kungen Olof Haraldsson landsteg i S:t Olofs hamn, nedanför Selångers kyrkoruin. Med sin här vandrade han mot Norge för att återta kronan som hans bror, Knut den store, erövrat. Den 29 juli, vid en sammandrabbning i Stiklestad, dödades Olof Haraldsson. Förunderliga saker hände vid hans grav och ryktet spred sig om Sankt Olof.

Sedan hans kropp flyttats till Nidaros (idag Trondheim) började man bygga den mäktiga Nidarosdomen, som blev ett mål för många pilgrimer.

Den första pilgrimvägen, den som de flesta valde, gick längs Ljungans dalgång. Det är den vägen som idag är Pilgrimsleden S:t Olof. Längs leden byggdes enkla härbärgen för övernattning för pilgrimerna. Källor, som gav de vandrande friskt vatten, fick den helige Olofs namn. Ortsnamn som Munkbyn, Klöstre och Pilgrimstad vittnar kanske om anknytning till något kloster, och framför allt finns traditioner om att pilgrimer vandrat här! Ljungans dalgång blev en viktig pilgrimsled från Sverige och Nidaros blev ett av de stora kristna pilgrimsmålen efter Rom, Jerusalem och Santiago de Compostela.


Tyvärr, kommentarformuläret är för närvarande avstängt.